Att vara församling och kyrka är något som är oerhört berikande och positivt för en troende. Med kyrka tänker jag nog inte folkkyrkotanken. Jag tänker mer kyrka som en gemenskap där man delar livet som kristen. Kanske inte nödvändigtvis en kollektiv boende gemenskap. Snarare en gemenskap där Guds Ande får tillfälle att genomströmma gemenskapen. Att när vi kommer tillsammans så har Herren möjlighet att verka genom oss på ett helt unikt sätt. Kyrkan ska ju vara Jesu synliga kropp i världen där Jesus är huvudet.
Det är många som är positiva till att vara troende idag. T o m att vara Jesus troende. Men det är inte alls lika självklart att vara med i en församling eller aktiv i en kyrka. Jag tror det blir något tanke fel där. Det är ju Guds vilja att vi ska bli frälsta genom tron på hans enfödde Son Jesus Kristus. Så långt är allting väl. Men det är också Guds uttrycklig vilja att man ska vara delaktig en andlig gemenskap som är församlingen. Alltså: Gud vill församling.
Jag tror inte heller att det räcker med predikan och lovsång för att fira en riktig gudstjänst.
Utan den genuina överlåtelsen till gemenskapen så har inte den helige Ande den riktiga friheten att forma oss och fylla oss med goda initiativ. Då firar man bara gudstjänst på egna villkor. Man överlåter sig inte helt och fullt till de andra omkring en. Jag tror faktiskt att vi uppnår inte vår optimala styrka som församling om kyrkan bara är gudstjänst men inte gemenskap. Det säger jag inte som en pekpinne åt någon eller några. Det gäller oss alla som kristna. Därför att vi har blivit alldeles för självcentrerade. Allt ska hela tiden ske på våra egna villkor.
Men det handlar inte heller om frekvensen av besök i en kyrkolokal. Märkligt nog. Men mer om det i nästa bloggning..
Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.