Den första delen i Långfredagstexten (Luk. 23:26-49 3:e årg.) handlar om när Simon från Kyrene tvingas bära Jesu kors. Vi får inte veta vem Simon är, vart han egentligen var på väg eller vad han tyckte om att bli tvingad till detta. Men det visar med all tydlighet vad korsfästelsen var: Myndighetsutövning.
De som hade makten bestämde över andra och körde med folk. Ser man på det som händer runt omkring förstår man det. Mycket folk följde med ut och kantade gatorna när Jesus fördes till Golgata kulle där han skulle korsfästas. Jerusalems kvinnor gråter. En öppen sorg över något oerhört dumt som håller på att hända. Folk slog sig mot bröstet står det när korsfästelsen var över och de gick hem. Det handlar inte om stolthet utan var ett äkta judiskt uttryck för stor sorg. Kvinnorna som följt stod på avstånd och såg alltsammans. Det var bara myndigheterna som var nära Jesus och hanterade Jesus.
Sådant har myndigheter gjort i alla tider. Man gör det ju av samma skäl som man gjorde det den gången. Det var för allas bästa att Jesus blev dödad. Det religiösa etablissemanget tycket det. Roms representant tyckte egentligen inte det men hade inget val.
Den här gången tyckte också Jesus det. Men inte av de skäl som myndigheterna tyckte. Han följde Faderns hjärta. De andra följde maktens hjärta. Han gav sitt liv för att sona våra synder, även för dem som arbetade för makten. De andra tog hans liv för de var rädda att förlora sina liv annars. Låt oss akta oss för myndighets utövning vilka vi än är. Att vi börjar tala maktens språk istället för kärlekens språk. Speciellt vi som vill kalla oss Jesu lärjungar.
